janolof

Att mucka med vädret är ingen bra idé om man är en flugskit i rymden, det vill säga människa. Några sandsäckar räcker inte långt mot orkanen, mot översvämningar följda av torka, mot jordbävningar, våldsamma skogsbränder och jordskred, skenande konflikter mellan desperata nationer med fingret på den nukleära avtryckaren. Och som kronan på verket: den lilla kapitalisten som står och gormar vid avgrundens rand innan han slukas av lavamassorna. Jag är nog inte ensam om att sväva farligt nära den katatoniska misantropin. Om jag inte hade barn skulle jag inte längre orka bry mig om att alla bara fortsätter konsumera och generera giftig tillväxt in i döden med ursäkten att man faktiskt har bytt till lågenergilampor eller köpt nån sorts hokus-pokusrättigheter för att kunna skita ner obehindrat. Men att ha barn och åka flygplan för att de ska få lite kul på kort sikt, det är mordförsök på lång sikt. Att ha barn och konsumera onödiga grejer likaså. Om man inte fattar allvaret är det bara att läsa Mark Lynas nya bok, en modern version av Dantes Inferno. Lynas har tidigare givit ut den populärvetenskapliga skildringen Oväder om klimatkatastrofens framtid, men Sex grader är om möjligt ännu starkare i svart på vitt: om bara åtta år är det för sent att dämpa utvecklingen. Det är inte science fiction, det är science, punkt. Vid en grad ligger Golfströmmen risigt till, Arktis smälter och den ”positiva återkopplingen” startar, det vill säga isens bortstötning av det uppvärmande solljuset försvinner. Sedan går det gradvis käpprätt åt helvete upp till den sexgradiga Mad Max-världens rasande stormar, syrebrist och ständiga metan-luftexplosioner som överskuggar de mest kraftfulla moderna vapnen: ”blanda Hiroshima med New Orleans efter Katrina för att få ett visst hum om hur en sådan katastrof skulle kunna se ut.” Frågan är alltså inte om vi ska hamna i helvetet, utan vilken krets vi tänker stanna i. Girighet är en dödssynd, synden straffar sig själv, och en sak är säker: vi kommer att få exakt det helvete vi förtjänar. Texten är delar ur en artikel skriven av Aase Berg på Expressens kultursida.