Barns rättigheter
För något tiotal år sedan rasade en debatt huruvida homosexuella skulle få adoptera barn.
Dom homosexuella hävdade sin rätt att skaffa barn. Motståndarna (med bl.a. KD; s f.d. partiledare Alf Svensson i spetsen) menade istället att barn som av olika skäl inte kunde leva med sina biologiska föräldrar skulle ges möjlighet att få växa upp i en så lik miljö som möjligt – d.v.s. med en man och en kvinna. Inte minst för åsikten att ett barn behöver ha båda könsperspektiven. Något som ju ett barn som växer upp med sina biologiska föräldrar får. Och det krävs ju faktiskt åtminstone ”genetiskt material” från både en man och en kvinna för att det skall bli ett barn. Dessutom - I FN:s konvention om barnens rättigheter sägs bland annat att barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla åtgärder som rör barn. Barnkonventionens artikel 7 och 8 handlar om att alla barn har rätt att veta vem han eller hon är. Vidare står det att barnet har rätt att veta vilka som är barnets föräldrar. Barnkonventionen i lättläst version (PDF-dokument, 274 kB).
Som väl (nästan) alla vet tog ju de homosexuellas lobbyister hem ”matchen” – d.v.s. det blev tillåtet för homosexuella i Sverige att adoptera barn. Detta trots att flera remissinstanser varnade för risken att det kan bli svårt att få adoptera från andra delar av världen. Och nu sitter vi här med en del av facit. Förra veckan stoppade Ryssland 13 barn som har träffat sina planerade adoptivföräldrar att komma till Sverige – av just detta skäl. Risken är stor att det i förlängningen grusar möjligheten för långt många fler tänkbara barn att komma till Sverige. Frågan infinner sig – är det rimligt att en liten klick homosexuellas rättigheter går före barnhemsbarns möjlighet att få en familj och ett bra liv? Barn som i vissa fall lever under mer eller mindre bedrövliga omständigheter. Lyssna på Cornelis Vreeswijks underbara sång med barnen http://www.youtube.com/watch?v=og8Lp5mRVDw och tänk efter.
Jag tycker inte att vi bör låta något annat land diktera svenska lagar. Barns rättigheter är överordnade homosexuellas rättigheter, men svensk soveränitet är överordnat tusen barns rättigheter till heterosexuella föräldrar.
Överdrifter åt båda håll, känns det som.
Jag menar att begreppet "rättigheter" är en tveksam konstruktion, som fått för stor betydelse i vårt samhälle. Däremot finns det behov som inte kan uppfyllas pga den lagstiftning du hänvisar till. Däremot är det väl tveksamt om vårt lands suveränitet står över barnens behov. Ur biologiskt perspektiv kan det inte vara så, eftersom förökning är den viktigaste genetiska uppgiften för vår art. Dessutom behöver knappast vår suveränitet äventyras av att vi tar hänsyn till de konsekvenser som vår lagstiftning får. Eller menar ni att svenskarna ska bestämma över resten av världens olika suveräniteter?
Först. Vad är barns bästa? Där finns det kanske lika många åsikter som det finns människor. Jag är inte så säker på att ett barns bästa ALLTID innebär att växa upp med ett tvåkönat föräldrapar. Det finns många andra faktorer som är lika viktiga för ett barns utveckling till en harmonisk människa. Mat, kläder, trygghet, kärlek, empati osv. Å andra sidan behöver alla individer bygga sin utveckling på att vi är en tvåkönad art som inte förökar sig genom delning. Att kön spelar roll för vem vi är. Båda könsperspektiven är viktiga för en optimal uppväxt.
Samma dilemma uppstår ju där barnet lever med en förälder, vilket inte är alldeles ovanligt i Sverige. Och vi lagstiftar ju inte mot skilsmässor och att bli på smällen utan att vara gift (eller likn.) i vårt land längre. Det lär finnas fler "familjer" av den typen, än det finns homo-familjer med adoptivbarn. Dessutom finns det, vad jag vet, inget i lagen som hindrar att samkönade par skaffar egna, biologiska barn, med en kompis eller liknande. Sexualiteten är en svårstyrd urkraft och förökning ligger i våra gener. En förökning som ju faktiskt kräver två olikkönade parter i människans fall, så rent biologiskt är ju samkönat sex en återvändsgränd. Fast sex och kärlek är ju inte samma sak, även om de två har betydande nytta av varandra.
Barns rättigheter då? Tja, rättigheter är något vår "ras" har hittat på. Rättigheter finns egentligen inte, tror jag. Fast visst är de en viktig beståndsdel i vår sociala samverkan. Problemet är bara att rättigheter inte är samma sak för alla människor och då uppstår genast frågan om vem som har "rättighet" att bestämma vad om är en rättighet. Ett smått absurt "moment 22".
Den starkes rätt är ju den ren rent biologiskt korrekta slutsatsen, men sedan blandar vi in civilisation ocgh är tillbaka mitt i samma moment 22. Demokrati är visserligen det bästa vi hittat på hittills, men det är ju faktiskt bara en annan form av "den starkes rätt" eller "folkets diktatur". Om 51 procent av folket bestämmer att vi ska sätta ut hungriga barn i skogen så måste 49 procent göra så, trots att de anser det fruktansvärt. Eller göra uppror och skapa en motsatt "diktatur". Liberalism och anarki handlar ju med det resonemnaget om att tvinga alla andra att sluta stifta lagar och bygga samhällssystem för helheten och istället låta individen stifta sina egna lagar. Grattis till den påföljande "civilisationen".
Barnets rätt blir alltså något som vi konstruerar utifrån just nu gällande värderingar. Mycket förenklat är ju barnets uppgift att överleva till vuxen ålder, föröka sig och i möjligaste mån bidra till att nästa generation lyckas med samma sak. Den civiliserande fernissan får oss att vilja göra den resan på ett så behagligt sätt som möjligt.
FN i all ära. Barnkonventionen är naturligtvis viktig, men ingalunda huggen i sten av någon allsmäktig guddom. Därför tillåter jag mig att ifrågasätta den passus du tar upp. Jag har egna barn. Jag lever nära barn som saknar den ene föräldern. Jag är mycket medveten om barns behov av att identifiera sina föräldrar (vad nu identifiera innebär). Om detta är en konsekvens av vår civilisation eller om det är en biologiskt reaktion kan jag inte veta. Men att gå så långt somm att säga att "det är ett barns rättighet" att känna/umgås med båda sina föräldrar är jag tveksam till. Det finns ju dessutom flera situationer där det är omöjligt.
Till sist: suveränitet behöver inte vara detsamma som hasstarrig tjurighet och iver att vara för stunden politiskt korrekt (pk varierar ju med tiden, som vi sett många gånger). Det är knappast troligt att Ryssland stiftat sin lag om adoption för att straffa Sverige för våra äktenskapslagar. Vad Sverige och svenskarna tycker om hur deras lagar ska stiftas, är tämligen ovidkommande. Det handlar om deras suveränitet. Vad det ryska folket tycker är naturligtvis en helt annan sak.
Dilemmat är helt enkelt att två suveräna länders lagar kolliderar och vilka konsekvenser detta får. Kanske är det alltför oviktigt för svenskarna, men det handlar här om att prioritera. Samkönade äktenska, för en relativt liten rupp i samhället, kontra möjligheten att adoptera/hjälp barn från en rad länder med en annan uppfattning än vår (ryssland är långt ifrån ensamma om sin uppfattning).
Att svenska barnlösa föräldrar, oavsett kön, förhindras att adoptera barn må vara ett känslomässigt tyrauma för dessa, men är i sammanhanget av underordnad betydelse. Vad jag vet finns ingen "föräldrakonvention" från FN om vuxna människors rätt till barn.
Göran
Däremot är jag bergfast övertygad om att
Bra poänger Göran! Det var utmanande nog att hålla mig till ett kortfattat kommentar-format med bara blogg-inlägget som grund. För att besvara ditt inlägg tillfredställande skulle jag nog behöva skriva en bok. Det finns många aspekter att ta hänsyn till när det gäller moraliska frågor. Det är sällan solklart vad som är rätt och fel, men med allting invägt är jag starkt emot ett förbud av homosexuella adoptivföräldrar i Sverige.
Ja, det var mycket svårt att hålla sig kort, även om jag nog kunde kortat min kommentar ganska rejält utan att missa poängen.
Det centrala i originalinlägget tycker jag ändå är begreppet "rättIGHET" och håller med Nole om att det inte finns någon "rättighet" att få barn, naturligt eller genom adoption eller på annat sätt.
Jag har inte läst nuvarande lag eller tidigare lag, men jag undrar om vi tidigare hade ett "förbud" mot samkönade adoptivföräldrar. Kanske var det indirekt så i praktiken?
Konsekvensen Sverige valt är att utestänga barn som behöver adoptivföräldrar, genom att prioritera samkönades adotionsbehov. Alltså sätts samkönades rättigheter före barnens rättigheter, tvärt emot din uppfattning i din första kommentar. Detta är det praktiska resultatet.
Men i Sverige vet vi ju bäst ... Andra länders moral är ju av en lägre kvalité och de borde lära av oss. Eller?
Var har jag hört något liknande ???? Aha, Sverigedemokraterna tror jag de hette, som ville hindra skadligt inflytande från andra kulturer, från folk som tänkte annorlunda än svenskar.
Men det kan aldrig upprepas för ofta att "det är sällan solklart vad som är rätt och fel". Du kunde inte sagt det bättre.
Det handlar inte bara om en jämförelse mellan barns rättigheter och homosexuellas rättigheter. Om Ryssland skulle ge oss ultimatumet: "Om någon svensk öppet kritiserar Ryssland så avrättar vi ett antal oskyldiga barn som hämnd", bör då Sverige sluta kritisera Ryssland? Självklart inte! Vi skulle fortsätta kritisera Ryssland eftersom vi värderar demokrati, yttrandefrihet och vår suveränitet, inte p.g.a. någon inbillad avsaknad av empati för dom rysska barn som blir lidande. Om Ryssland avrättar människor för att vi inte följer deras villkor så ligger ansvaret på deras axlar, inte våra. På samma sätt bör vi inte förbjuda homosexuella att adoptera för att Ryssland hotar med att begränsa barns möjligheter att adopteras av svenskar. Om Ryssland åsamkar deras barn lidande så ligger skulden för det på deras axlar, inte våra.
Sverige stiftar sina egna lagar oberoende av Ryssland. Den dagen vi ger efter för Rysslands direkta eller indirekta hot blir vi i praktiken Rysslands enklav och det tänker jag inte acceptera. Jag skulle tveklöst offra tusentals liv inklusive mitt eget för demokrati. Det skulle vara patetiskt att bemöta Rysslands semi-diktatoriska förtryck och implicita hot med diplomati. Det är Ryssland som försöker predikera moral för Sverige och inte tvärtom. Då kan och bör vi stå upp stolta för vår egen moral.
