janolof

Förlåt kära läsare för min senfärdighet att uppdatera min blogg – jag skall försöka bättra mig. Jag förstår mig inte riktigt på dom som säger att ”det är tråkigt” och ”det finns ingenting att göra”. Herregud – det finns ju hur mycket som helst att göra – och dessutom intressanta och ibland roliga saker. Ibland önskar jag att dagarna vore dubbelt så långa. När jag växte upp på 60- och 70-talen då var faktiskt allt mycket segare. Nu går allt med en jäkla fart. Aldrig har så många haft så snabb tillgång till så mycket information och kunskap. Det speedar liksom upp allting. Som jag skrev i föregående inlägg har vi stora problem att lösa framöver (vilket var taget ur en artikel från Expressen). Men man kan ju inte bara se dystert på allt, utan se det som en utmaning och bidra med det man kan för att göra världen lite bättre.

Att mucka med vädret är ingen bra idé om man är en flugskit i rymden, det vill säga människa. Några sandsäckar räcker inte långt mot orkanen, mot översvämningar följda av torka, mot jordbävningar, våldsamma skogsbränder och jordskred, skenande konflikter mellan desperata nationer med fingret på den nukleära avtryckaren. Och som kronan på verket: den lilla kapitalisten som står och gormar vid avgrundens rand innan han slukas av lavamassorna. Jag är nog inte ensam om att sväva farligt nära den katatoniska misantropin. Om jag inte hade barn skulle jag inte längre orka bry mig om att alla bara fortsätter konsumera och generera giftig tillväxt in i döden med ursäkten att man faktiskt har bytt till lågenergilampor eller köpt nån sorts hokus-pokusrättigheter för att kunna skita ner obehindrat. Men att ha barn och åka flygplan för att de ska få lite kul på kort sikt, det är mordförsök på lång sikt. Att ha barn och konsumera onödiga grejer likaså. Om man inte fattar allvaret är det bara att läsa Mark Lynas nya bok, en modern version av Dantes Inferno. Lynas har tidigare givit ut den populärvetenskapliga skildringen Oväder om klimatkatastrofens framtid, men Sex grader är om möjligt ännu starkare i svart på vitt: om bara åtta år är det för sent att dämpa utvecklingen. Det är inte science fiction, det är science, punkt. Vid en grad ligger Golfströmmen risigt till, Arktis smälter och den ”positiva återkopplingen” startar, det vill säga isens bortstötning av det uppvärmande solljuset försvinner. Sedan går det gradvis käpprätt åt helvete upp till den sexgradiga Mad Max-världens rasande stormar, syrebrist och ständiga metan-luftexplosioner som överskuggar de mest kraftfulla moderna vapnen: ”blanda Hiroshima med New Orleans efter Katrina för att få ett visst hum om hur en sådan katastrof skulle kunna se ut.” Frågan är alltså inte om vi ska hamna i helvetet, utan vilken krets vi tänker stanna i. Girighet är en dödssynd, synden straffar sig själv, och en sak är säker: vi kommer att få exakt det helvete vi förtjänar. Texten är delar ur en artikel skriven av Aase Berg på Expressens kultursida.

Jag MÅSTE bara basunera ut min stora glädje över att USA äntligen får en vettig president. Historiskt för att han är färgad – javisst. Men framför allt för att både USA och resten av världen verkligen behöver förändring. Det handlar om ekonomi (USA:s dåligt fungerande ekonomi smittar av sig på resten av världen), krig (som kostat enormt både i pengar och lidande) och sist men inte minst miljöarbetet där man behöver (och kommer att ) ta rejäla grepp. Obama blir inte bara världens mäktigaste man. Han får också världens svåraste jobb. Nu måste han gå från retorik till handling. Det kommer att ta tid att få ett så stort land med så komplexa problem på rätt köl. Men jag tror han är rätt man för jobbet.