När inte orden räcker till

Den 11 september är för många en olycksalig dag. För vår familj är den det i mångdubbel bemärkelse. Denna lördagseftermiddag låg jag och vilade en liten stund innan jag skulle åka iväg och jobba mitt kvälls-/nattpass. Ca 15.50 –bara några minuter innan jag skulle åka iväg

ringde Robert (Kickis bror).  Jag hörde Kicki prata och förstod direkt att något mycket allvarligt hade inträffat. Så – jag ringde min jobbarkompis, Jasmin och sa något i stil med ”det verkar ha hänt en katastrof och jag kan inte komma. Försök hitta någon annan”. Sen slängde vi oss i bilen, plockade upp svärmor på vägen och åkte mot gården. Men bara ett par hundra meter innan vi var framme mötte vi ambulansen. Vi vände direkt och körde efter. Men straxt innan han skulle kör ut på riksvägen stannade han och eftersom som vi stod bra ett tjugotal meter bakom såg vi hur ambulansen började gunga och förstod att dom höll på med återupplivningsförsök.

 

Efter några minuter kom en ambulans till samt en läkarbil. Jag försökte lugna ner Kicki och svärmor med att ”nu är det så mycket resurser på plats så det ordnar sig säkert”. Efter ytterligare några minuter drog ambulansen med Harald i iväg i ilfart med blåljusen på mot Kalmarhållet (med oss efter). Men efter bara några kilometer slås blåljusen av, farten minskar och ambulansen kör in på en parkeringsficka. Personalen stiger ur och kommer fram till oss – ”tyvärr, det är slut – vi kunde inte rädda honom”. Katastrofen var ett faktum – det som inte fick hända hade hänt. Skadorna efter att den 1300 kg tunga tjuren tryckt upp honom mot en vägg blev för svåra. Harald, min frus son, min styvson blev bara 24 år. Dessutom skulle han bli pappa i december. Men även om livet sedan olyckan varit oerhört tungt så är det lite som Qeen sjunger (här med Elton John), ”The Show Must Go On” http://www.youtube.com/watch?v=Rqh8Jqu8tIk&feature=fvst


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0